theresfiftytwowaystomurderanyone

Jag försöker verkligen, du lovar och lovar gång på gång men dina löften är inte något du håller. Du bryr dej inte om att jag väntar, du skiter fullständigt i mej. Bara du är med henne så är allt bra, då behöver du inte mej. Det är när hon inte har tid som du kommer upp till mej och då helt plötsligt så älskar du mej, då är jag det vakraste som finns och den enda för dej. Men så fort hon har tid igen så försvinner du från mej, svarar inte på mina sammtal och vägrar höra av dej. Ni sitter säkert och skrattar var gång jag ringer och skojjar om hur korkad jag är som tror att du vill ha mej. Jag hade inte blitt förvånad, jag är helt övertygad om att det är så det ligger till. Vem får för dej att behandla en annan människa så? På vilket sätt kan det vara roligt att trycka ner en människa så djupt på botten? Är jag bara din leksak? Är jag ditt andrahands val, den du vänder dej till när du behöver tömma och någon att sno cigg ifrån? Jag är inte ens ett andrahandsval i dina ögon, jag är bottenskrapet, det man går till när man verkligen inte har något annat att göra, bara för att underhålla sej för stunden och ha något att skratta åt efteråt när jag åter igen är ensam, saknar dej och försöker få kontakt med dej igen. Men du bryr dej inte om mej så varför kan jag inte sluta bry mej om dej, jag vill inte älska dej längre, jag vill inte ha några känslor för dej alls, jag vill radera dej ur mitt liv totalt och bara glömma att jag någonsin träffat dej. Dina känslor för mej är sedan länge borta, sopade under mattan som oönskat skit. Du har hittat den du vill ha för stunden och jag är inte längre viktig för dej, alla minnen vi har tillsammans har du redan glömt, dom betyder inget för dej. Allt jag gjort för dej och alla de gånger jag ställt upp för dej, är enligt dej mitt eget problem, det är inget du värdesätter, trots att jag gjort som jag gjort för att jag älskar dej och jag vill leva mitt liv med dej. Alla planer vi hade och allt vi skulle göra tillsammans kommer du nu att göra med någon annan, någon som du ersatt mej med. Att jag fortfarande hoppas och väntar skiter du fullständigt i. Det gör ont inom mej och smärtan gräver ett hål i mej för att sedan etsa sej fast ordentligt. Smärtan och ensamheten blir till tomhet, med hjälp av ångesten så blir jag sakta mej säkert ur märgad tills det bara åter igen finns ett skal kvar av vad jag brukade vara. Det märks så tydligt och jag känner hur det blir mer och mer så. Jag är social, jag pratar och jag skrattar min kropp börjar gå på autopilot för att ingen ska förstå vad som verkligen händer. För att skydda mej själv, för att hindra någon från att rädda mej, för blir jag räddar på måste jag möta mina känslor och ta itu med min smärta och jag är inte tillräckligt stark för att klara det. Jag väntar på den dagen då känslorna blir för mycket och jag återgår till att vara den zombie jag en gång var. Den min familj grät så mycket för, för att det inte gick att få kontakt för att det riktiga jaget va borta, försvunnen i min egna värld och lämnade omvärlden med en självgående zombie. det håller på att hända och jag bara väntar.

Alla vill bara en sak oavsett kön eller läggning så vill alla bara en sak, alla vill knulla dej. Hur du än vrider och vänder på det så är det sant, det behöver inte vara sexuellt, men alla vill knulla dej och så enkelt är det. Just när jag trodde att det började bli bra igen så vände vinden åter igen och du visade ditt riktiga ansikte. Gång på gång så går jag på dina lögner, jag anklagar inte dej för detta, jag vet ju att du ljuger. Men jag önskar så hårt att sidan du visar här ska vara din riktiga sida och att du ska sluta bete dej som du gör, därför köper jag dina lögner, för att jag älskar dej. Det har jag gjort de senaste två och ett halvt åren och det kommer jag inte sluta. Jag vill att du ska bli som när allt va bra men om detta är ditt riktiga jag, va allt det andra då bara en lögn? Det första ett och ett halvt året, va det bara ett skådespel från din sida? För att få mej att nappa på betet och sedan bli beroende av skiten? Va inget av det äkta, kommer det aldrig bli som förut igen? Finns det någon mening med att jag genomlider detta om och om igen för de få stunder av äkta lycka jag upplever med det, är det värt det? Gång på gång händer samma sak, varför? Kommer du aldrig ändras, vill du inte ändra på dej, kan du förändras?

Sitter hemma och bara slappar, Amanda och Felicia va här nyss och kollade på idol. Köpte ny tv och ny dvd idag, eller ja, tog det på avbetalning, men det känns riktigt gött att ha en ny tv. Va ute i skogen med hundarna också, det känns helt underbart att se dom springa, leka och busa, dom mår verkligen bra och är verkligen lyckliga när dom får göra det. Det finns inget som får mej att må så bra som mina husdjur, vad jag än gör så kommer dom alltid att älska mej, när jag mår dåligt och gråter så ligger dom hos mej hela natten, dom dömmer mej inte om jag inte orkar städa eller om jag har uppe fyra killar på en vecka. Det är villkorslös kärlek och det är underbart. Det är så underbart att veta att dom alltid finns för mej, dom väntar alltid på mej när jag kommer hem och blir lika lyckliga oavsett om jag varit borta i 5 minuter eller 5 timmar. Skriver upp en lista över vilka mål jag har här i livet fram tills slutet på 2011. Hittade en lista jag skrev förra året och när jag läste den så kunde jag bock av nästan allt. Det gjorde mej på ett väldigt bra humör. Ja, vad jag har att säga är väl att detta har varit en ganska bra dag och jag mår ganska bra. Jag hatar folk ^^

Det blir inte bättre, hur mycket jag än kämpar så blir det ingen ändring. Det känns som att det är meningen att det ska vara så här, huvudet vilar aldrig, ständigt fullt av tankar, frågor och funderingar. Jag är trött, jag vill bara få sova tills allt blir bra igen.

Men som vanligt beryder inte att det är bra. Det betyder att du fortsätter såra mej och ljuga för mej och jag blir med och mer trött på det, dock kan jag inte sluta älska dej men du ska veta att jag gör mitt bästa för att komma över dej, så jag slipper detta. Jag är trött på att du ljuger och utnyttjar mej, jag kan inte ta hur mycket skit som hellst, jag ska lägga ner killar helt nu. Jag behöver vara singel ett tag nu, spendera tid med mina väninnor och bara grina om hur hemska killar är. Nån gång kommer jag att hitta en underbar kille som inte är som du. Men innan jag kan göra det så måste jag sluta älska dej och komma över dej för annars kommer det bara gå åt helvete. Vi hade kunnat ha en underbar framtid ihop om du bara kunnat sluta bete dej som ett svin, men tyvärr så är det tydligen den du är och inte ens jag kan få dej att behandla mej bra så då finns det ingen mening med att kämpa längre. Jag är trött på att kämpa och jag kan för ont för att klara av att förlora en strid till. Jag måste hålla mej, jag måste komma ihåg varför jag kämpar!! Du har sårat mej en gång för mycket nu, jag vet inte hur många gånger jag har sagt det, men nu har jag fått nog. Det är så tydligt att detta inte håller längre, du njuter av detta, du tycker att det är kul att jag sitter uppe på nätterna och äntar på att du ska komma hit som du gång på gång har lovat. Du älskar telefonsamtalet du får dagen efter när jag är ledsen ch frågar varför du inte dök upp, du skrattar inombords när mina tårar börjar falla och jag bönar och ber att du ska komma upp idag istället, det är det du älskar, inte mej. Jag förtjänar inte detta, jag är en underbar person, men mina brister och jag förtjänar en pojkvän som älskar mej, inte att såra mej. Ju mer jag skriver desto mer växer ilskan inom mej, jag älskar dej fortfarande, av hela mitt hjärta men mitt hjärta orkar inte med smärtan du ständigt orsakar. Jag vill inte hata dej, men jag vill komma över dej, jag vill inte tänka på dej hela tiden, jag vill inte undra ad du gör just nu, jag vill inte sitta och fundera på vem du tänker stoppa kuken i idag, jag kan inte sitta och tänka på hur du tänker såra mej nästa gång. Jag duger att umgår med när det inte finns något roligare att göra och så tänker jag inte ha det längre.....

Nu är det bra länge sedan, men en gång så va du den som räddade mej ur mitt mörker, du va den som drog upp mej ur min avgrund och fick mej att börja må bra igen, du gjorde mej lycklig. Jag kan inte förstå hur samma person kan trycka ner mej i avgrunden, släcka mitt ljus och få mej att må som jag gjorde då. Har du inte dina känslor för mej kvar och om du nu inte har det så varför är du fortfarande med mej då? Hur kan en enda person få någon annan att känna så många olika saker. När du är med mej, när jag ligger i din famn så känner jag mej trygg och älskad, när du håller om mej så känns det som att inget någonsin kan skada mej men så fort du lämnat mej så känns det som att du gör allt du kan för att göra mej olycklig. Som vanligt så kan jag inte sluta älta men sättet du behandlar mej på gör mej förbannad. Vad ger dej rätten att göra så här, hur kan du anse att du inte gör något fel, fattar du inte vad fan du håller på med? Du kräver ständigt olika ändringar på mej och det enda du gör är att kritisera mej, men om jag nu måste förändras, varför måste inte du? Varför har du regler för mej men jag har ingen rätt att be dej om något. Varför ska jag betala dina cigg, tvätta dina kläder och laga din mat, som jag dess utom betalat för, när du inte kan göra något för mej.

De senaste dagarna har varit riktigt bra och så blir det så här igen. Vad är det jävla problemet, vaför måste du ändra personlighet typ tre gånger i veckan?! Ska det vara så svårt att vara ärlig? Jag är trött på att ha det som jag har det, men jag vill inte vara utan dej. Varför ska jag behöva välja mellan att vara ensam, slippa bli sårad men sakna dej som fan eller bli sårad, vara med dej när det passar och kämpa konstant för att det ska funka. Varför kan jag inte bara få vara med dej, slippa bli sårad och få ha det bra? Det är klart att man bråkar i ett förhållande och det är klart att man inte har det jätte bra alla gånger, men att ha det så som det är nu, det kan ju inte vara "normalt" i ett förhållande. Du låter saker gå ut över mej, saker som jag inte har något med att göra och när du märker att jag blir upprörd så fortsätter du bara att jävlas med mej. Jag ber dej gång på gång att sluta men det verkar bara ge dej en kick, det verkar som att så fort jag ber dej att sluta så får du energin till att fortsätta, är det så det ska vara? Efter så lång tid tillsamans med dej så kan jag fortfarande inte förstå mej på dej. Du kan vara världens underbaraste människa när du vill, men sen vänder det bara och så börjar du ignorera mej och skita i mina kännslor totalt, varför? Så många nätter jag legat sömnlös för att jag saknat dej och inte kunnat sluta tänka på dej och när jag väl talar om det för dej så rinner orden bara av dej. Bryr du dej inte?

Ännu en sömnlös natt... Du svek mej igår igen, inte ens ett dygn efter att vi försökt få ordning på saker igen. Jag förstår det inte, jag borde vara van, eller jag är van, med det gör så förbannat ont ändå. Vid halv elva-elva tog panikångesten över totalt. Jag tryckte i mej två atarax och en propavan men fick bara sova två timmar på grund av den jävla ångesten. Det är helt sjukt! Två atarax och en propavan brukar få mej att sova hela natten och en bra bit in på efteriddagen dagen efter!! Jag är orolig, nej. Jag är rädd för att jag ska bli helt katatonisk, krypa in i mej själv och återgå till att bara vara ett tomt skal igen. Jag låter dej ljuga för mej gång på gång, jag trot på dina lögner utan att ifrågasätta, hur kan jag vara så dum?

Nu är jag mer förvirrad än någonsin. Särtan har väl lagt sej en aning, jag fick gråta av ej rejält igår och det va skönt. Men som sagt, jag är er förvirrad än någosin, hur ska jag gå vidare efter detta? Hur kommer det att bli, kommer allt att lösa sej eller kommer det att återgå till det vanliga? Det vore mardrömen, jag vill inte ha det som det va nyss, jag vill inte känna mej plågad och tyndg av all jävla skit runt om kring mej. Jag vill kunna släppa vad som hänt och gå vidare med mitt liv istället för att sitta i mörkret i itt tomma skal och bara älta. Livet är för kort för att jag ska slösa tid på att älta och må dåligt så varför kan jag då inte släppa det? När jag är i ett rum ensam med dej så är det mej du ser, bara mej och ingen annan, men då fort någon annan träder in i rummet så är det som att jag upphör att existera, du ser mej inte längre. Jag skulle kunna sitta med en snara runt halsen, åtdragen och på väg att kvävas, men du skulle ändå inte se mej. Det känns som en livstid av minnen med dej och jag vet att jag inte är klar än, vi är inte klara, vi har så mycket mer att uppleva tillsammans, så många nya minnen att skapa så när ska du börja se mej i ett rum med folk. När ska de andra upphöra att existera och när ska du öppna ögonen för mej. Det är på tiden att du ser mej och avlägsnar snaran, att du tar mej i din famn och talar om att det är mej du ser, mej och ingen annan i ett rum fullt av folk. Nu är det din tur att ligga sömnlös om nätterna och tänka på mej, sakna mej, fundera på vad jag gör. Visa för mej att du finns där, visa för mej att du bryr dej, bli som innan då jag va den enda för dej. Jag vill sluta älta, jag vill släppa allt och gå vidare, men det är inte lätt. Hur går man vidare efter sånna saker?

Att det kan göra så ont att sakna någon, att det kan göra så ont att bli sårad. Hur kan man ha ont i hjärtat när hjärtat bara är en muskel? Hur kan det vara möjligt? Varför gör känslor ont och hur gör man för att bli av med dom. ska det vara så svårt att svara i telefonen och vad är så allvarligt att man måste dölja det från personen man älskar mest? Varför sger man att man har fått hjärtat krossat nr det är helt och dunkar på precis som det ska? Vad menas med att få hjärtat krossat? Kan man bli av med sina känslor? hur han det göra ont, det är ju bara en knsla, det borde väl vara lätt att förstänga och glömma bort. Så varför är det då så svårt?

Mer tid än så tar det inte för att något ska förändras, för att något ska byta riktning totalt. De senaste dagarna har jag haft ständiga gråtattacker och jag vet precis vad det handlar om. Jag är utmattad, jag korkar inte slåss och kämpa längre. Varför kan det inte vara som innan? När vi bodde ihop och sov tillsammans varje natt, när bråk va något vi löste på fem minuter och sedan spenderade resten av dagen genom att mysa i soffan. Jag vill gå tillbaka till när du hade dåligt samvete för att väcka mej tidigt på morgonen och hälre kom försent till jobbet bara för att ligga och kolla på mej när jag sov. Jag vill ha det som då. Som när vi gick hem från krogen på nätterna och du avskydde att jag va iskall även fast vi kommit in men ändå lät du mej krypa nej hjämte dej där jag fick ligga i din famn när du värmde mej tills vi båda somnade. Jag saknar den tiden då jag va den enda för dej, då du inte ens märkte av andra tjejer för att du va så kär i mej, jag vill ha det så igen! Som när jag fick frukost på sängen av dej varje morgon innan jag åkte hem och redan vid lunh hade vi hunnit börja sakna varandra. Då du mötte upp mej i stan varje dag efter jobbet och vi gick hand i hand hem till dej och du lät mej inte gå på kvällen. Som dom gångerna du med glädje cycklade hem till mej i pissregn bara för att få vara med mej. Jag älskar doften av dej i dina kvarglömda kläder, doften som håller på att försvinna då jag använder dom hela tiden. Doften av dej får det att värka i hela mej. Jag vill inget annat än att ha det som förr.

Varför blir det alltid så här? Varför är alla människor idioter. Åter igen är jag en aning misshandlad p.g.a att folk helt enkelt är dumma i huvudet. Nej jag är inte döende och nej inga ben är brutna, några blåmärken bara och öm i kroppen, men jag överlever. Jag hatar folk