Varför?
Jag försöker verkligen, du lovar och lovar gång på gång men dina löften är inte något du håller. Du bryr dej inte om att jag väntar, du skiter fullständigt i mej. Bara du är med henne så är allt bra, då behöver du inte mej. Det är när hon inte har tid som du kommer upp till mej och då helt plötsligt så älskar du mej, då är jag det vakraste som finns och den enda för dej. Men så fort hon har tid igen så försvinner du från mej, svarar inte på mina sammtal och vägrar höra av dej. Ni sitter säkert och skrattar var gång jag ringer och skojjar om hur korkad jag är som tror att du vill ha mej. Jag hade inte blitt förvånad, jag är helt övertygad om att det är så det ligger till. Vem får för dej att behandla en annan människa så? På vilket sätt kan det vara roligt att trycka ner en människa så djupt på botten? Är jag bara din leksak? Är jag ditt andrahands val, den du vänder dej till när du behöver tömma och någon att sno cigg ifrån? Jag är inte ens ett andrahandsval i dina ögon, jag är bottenskrapet, det man går till när man verkligen inte har något annat att göra, bara för att underhålla sej för stunden och ha något att skratta åt efteråt när jag åter igen är ensam, saknar dej och försöker få kontakt med dej igen. Men du bryr dej inte om mej så varför kan jag inte sluta bry mej om dej, jag vill inte älska dej längre, jag vill inte ha några känslor för dej alls, jag vill radera dej ur mitt liv totalt och bara glömma att jag någonsin träffat dej. Dina känslor för mej är sedan länge borta, sopade under mattan som oönskat skit. Du har hittat den du vill ha för stunden och jag är inte längre viktig för dej, alla minnen vi har tillsammans har du redan glömt, dom betyder inget för dej. Allt jag gjort för dej och alla de gånger jag ställt upp för dej, är enligt dej mitt eget problem, det är inget du värdesätter, trots att jag gjort som jag gjort för att jag älskar dej och jag vill leva mitt liv med dej. Alla planer vi hade och allt vi skulle göra tillsammans kommer du nu att göra med någon annan, någon som du ersatt mej med. Att jag fortfarande hoppas och väntar skiter du fullständigt i. Det gör ont inom mej och smärtan gräver ett hål i mej för att sedan etsa sej fast ordentligt. Smärtan och ensamheten blir till tomhet, med hjälp av ångesten så blir jag sakta mej säkert ur märgad tills det bara åter igen finns ett skal kvar av vad jag brukade vara. Det märks så tydligt och jag känner hur det blir mer och mer så. Jag är social, jag pratar och jag skrattar min kropp börjar gå på autopilot för att ingen ska förstå vad som verkligen händer. För att skydda mej själv, för att hindra någon från att rädda mej, för blir jag räddar på måste jag möta mina känslor och ta itu med min smärta och jag är inte tillräckligt stark för att klara det. Jag väntar på den dagen då känslorna blir för mycket och jag återgår till att vara den zombie jag en gång var. Den min familj grät så mycket för, för att det inte gick att få kontakt för att det riktiga jaget va borta, försvunnen i min egna värld och lämnade omvärlden med en självgående zombie. det håller på att hända och jag bara väntar.
Kommentarer
Trackback
