theresfiftytwowaystomurderanyone

Nu är jag mer förvirrad än någonsin. Särtan har väl lagt sej en aning, jag fick gråta av ej rejält igår och det va skönt. Men som sagt, jag är er förvirrad än någosin, hur ska jag gå vidare efter detta? Hur kommer det att bli, kommer allt att lösa sej eller kommer det att återgå till det vanliga? Det vore mardrömen, jag vill inte ha det som det va nyss, jag vill inte känna mej plågad och tyndg av all jävla skit runt om kring mej. Jag vill kunna släppa vad som hänt och gå vidare med mitt liv istället för att sitta i mörkret i itt tomma skal och bara älta. Livet är för kort för att jag ska slösa tid på att älta och må dåligt så varför kan jag då inte släppa det? När jag är i ett rum ensam med dej så är det mej du ser, bara mej och ingen annan, men då fort någon annan träder in i rummet så är det som att jag upphör att existera, du ser mej inte längre. Jag skulle kunna sitta med en snara runt halsen, åtdragen och på väg att kvävas, men du skulle ändå inte se mej. Det känns som en livstid av minnen med dej och jag vet att jag inte är klar än, vi är inte klara, vi har så mycket mer att uppleva tillsammans, så många nya minnen att skapa så när ska du börja se mej i ett rum med folk. När ska de andra upphöra att existera och när ska du öppna ögonen för mej. Det är på tiden att du ser mej och avlägsnar snaran, att du tar mej i din famn och talar om att det är mej du ser, mej och ingen annan i ett rum fullt av folk. Nu är det din tur att ligga sömnlös om nätterna och tänka på mej, sakna mej, fundera på vad jag gör. Visa för mej att du finns där, visa för mej att du bryr dej, bli som innan då jag va den enda för dej. Jag vill sluta älta, jag vill släppa allt och gå vidare, men det är inte lätt. Hur går man vidare efter sånna saker?