theresfiftytwowaystomurderanyone

Gårdagen kom med nyheter om en av mina många misstankar, sanningen bakom denna misstanke visade sej vara precis som jag hade trott, åter igen har jag blivit sviken, förd bakom ljuset och huggen i ryggen av den person jag under den tiden litade på mest. Det är klart att det svider och gör ont att få veta en sådan sak, men jag är allt för trött för att orka vara ledsen och arg, det va ju faktiskt varken första eller andra gången som en sådan fråga besvarades. Men ingen av dessa tre gånger har huvudpersonen i handlingen sagt sanningen till mej utan jag har fått gräva fram den själv och det är det som gör ondast. Att efter två år tillsammans så är jag fortfarande inte värd att få veta hur det verkligen ligger till...... Nej visst, denna person är jag inte tillsammans med längre så vad spelar det då för roll? För mej spelar det en väldigt stor roll, personens ärlighet hade bevisat för mej att de två åren tillsammans betydde iaf lite och jag är jag värd att få veta sanningen, men nej, inte ens det är jag värd. Det är väl som jag brukar säga "skit ska skit ha". Jag hatar folk!

Eller ja, för mej är det en semester iaf. Är med Niklas på hans jobb och för min del så innebär det att sitta i en stol i solen och läsa en bra bok, gå ut och ta långa sköna promenader med hundarna, ligga i husvagnen och kolla på film eller bara sitta vid datorn. Vi är på något ställe som kallas för stenstorp, här är lungt och stilla för utom ljudet från när dom jobbar, men det stör mej inte ett dugg. Det känns helt underbart att slippa ifrån borås ett par dagar och nästa vecka så ska jag med honom till eslöv, i skåne. Här finns det inga krav på mej alls, Niklas ringer från taket och frågar om jag vill sätta på en kanna kaffe och det gör jag så gärna så som betalning för lugnet och friden jag får här. När jag är här så har jag inte miljoner tankar i huvudet, det snurrar inte konstant och ångesten vet jag heller inte vart den är. det verkar som att min sjukdom är kvar i skiten, kvar i borås. Här är jag inte det minsta rastlös, har trivs jag som fisken i vattnet. Jag vet inte vem jag ska tacka för detta lugn som denna lilla håla har gett mej, men fan va underbart det är. Jag önskar att jag kunde stanna tiden och vara kvar här för alltid, jag känner ro som jag aldrig kännt innan, utan ångesten känns det väldigt tomt inom mej, men på ett bra sätt. Det känns som att någonting fattas, men inget jag saknar. Jag är helt klar i huvudet för första gången på jag vet inte hur länge, jag mår verkligen bra här. Idag tog jag en 1½ timmas promenad med bara Freja och det va så underbart, när jag kom tillbaka till husvagnen igen så va det time för kaffe, men hade det inte varit det så hade jag kunnat gå i säkert 1½ timme till, det va så ofattbart skönt att bara vandra omkring och att jag stötte på någon enstaka människa eller två störde mej inte alls, jag kände inget behöv av att springa där ifrån och jag fick heller inte för mej att dom kollade snett eller skrattade åt mej bakom ryggen på mej. Vad har hänt? Är jag botad? Detta gör mej förvirrad, men inte på ett dåligt sätt. Dock fruktar jag för att återvända till borås.......

Nu är klockan över tolv, men som jag ser det är det fortfarande onsdag. Det är två år sedan jag åkte hem till dej för att ta en kopp kaffe, denna kopp varade i två år. Jag saknar dej, jag vill inte vara utan dej, jag älskar dej. Men vi är inte bra för varandra! Jag har niklas, den underbaraste killen på planeten, varför kan jag inte sluta tänka på dej då? Jag gör mitt bästa och jag försöker tänka på allt annat, men det går inte. Jag går under.....