theresfiftytwowaystomurderanyone

Gårdagen gav mej mycket att tänka på, det blir fan inte lättare för att man blir äldre, snarare tvärt om. Om 10 dagar fyller jag 21, men jag känner mej snarare som 41, all denna ångest, all denna skit gör att det känns som att jag åldras 10 år för vad dag som går. Kan inte livet bara vara enkelt? Jag fick ett brev igår, ett underbart fint skrivet brev, men ska jag våga tro på dess innehåll? Eller är det som vanligt bara lögner..... Jag vet inte om jag vågar ta risken. Är det inte de vanliga gammla lögnerna så blir jag lyckligare än någon annan i världen, men om det visar sej va som det alltid har varit, bara lögner, så vet jag inte om jag klara av det. Så många gånger som jag blivigt sårad så är jag riktigt förvånad över att jag är i det skicket jag befinner mej i. Men jag tvivlar på att jag orkar gå igenom det igen. Klart att jag överlever, det är inte det jag pratar om, självmord är absolut inget alternativ, men allt skulle förändras, hela jag skulle bli anorlunda. Det skulle inte vara som förr, denna gången kanske jag glider tillbaka in i mitt skal för alltid. Jag har tagit mej ut ur detta skal en miljon gånger och jag vet hur svårt det är, rösterna och klorna håller kvar mej nere i avgrunden och de gör allt i deras makt för att hålla mej kvar där. Ett svek till från dej och jag vet inte om jag är tillräckligt stark för att ta mej upp igen. Stannar jag där resten av mitt liv så lever skalet av mej kvar på autopilot, något som skulle knäcka min familj och de runt omkring mej. Är det värt det?