theresfiftytwowaystomurderanyone

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, är trött som fan men jag vill inte lägga mej och sova. Jag är rädd för att jag ska vakna och inse att de senaste dagarna bara har varit en dröm, inte verkliga. Jag vill ligga vaken så länge jag kan och njuta av att jag har min älskling vid min sida. Smeka och kyssa hans hud och känna värmen från honom, låta hans hand vila kring min midja och bara njuta av hur lite som kan få en att må så bra. Men hur bra jag än mår så finns hela tiden rädslan där, rädslan för att vakna upp ur min dröm, rädslan för att göra eller säga något fel och förstöra allt. Mitt huvud är fyllt med tankar och det värker i bröstet av alla känslor han har åter väckt ur sin dvala. Den senaste tiden har jag bara kännt ångets, smärta och hat, men nu, känner jag åter igen kärleken, lugnet och det viktigaste av allt, jag känner mej älskad. Det är en stor förändring som jag inte vet hur jag ska reagera på. Det är konstigt hur en enda människa kan få en att känna så olika saker, känslor som inte är ett dugg lika och allt baserat på hur denna mäniska behandlar mej. Jag är riktigt förvirrad och kan inte sluta tänka på allt, hur det varit, vad som hänt innan, både det bra och det dåliga. Så mycket minnen och känslor som utspelats under så lång tid och på bara några ögonblick så rusar allt fram igen på en och samma gång. Jag vet, jag skriver osammanhängande, men jag får ingen ordning på något alls just nu. Jag är rädd för att ha det bra tillsammans med honom, för om vi har det bra så fins risken att det går till den gräns då vi har det dåligt, och när den gränsen väl är nådd så kommer det bli som alla andra gången innan. Stora bråk, elaka ord och så slutar det med att förhållandet tar slut, åter igen kommer jag då sitta här, ensam med mina känslor, mina tankar och min ångest.