theresfiftytwowaystomurderanyone

Jag är så jävla arg, jag är fylld av ilska till den grad att jag vill skada mej själv. Jag är irriterad, sur och grinig. Jag försöker fylla tomrummet efter dej genom nya män varje kväll. De ger mej närhet, kärlek, allt man kan önska sej. Men jag vill inte ha något av det! Jag vill ha dej, dej och ingen annan. Bevikelsen, ångesten som bara du kan ge mej har blivit som en drog för mej och nu har jag abstinens. Jag kan inte vara utan dej, jag vill va i don närhet trots all skit du ger mej. Ju mer du stöter bort mej desto mer älskar jag dej. Ju fler gånger du sårar mej desto närmare vill jag va dej. Du är mtt gift, min drog och jag är beroende. Jag klarar mej inte utan det, jag vet inte hur man lever utan det och viktigast av allt: Jag vill inte vara utan det! Dessa ständiga män gör mej bara mer och mer irriterad, jag vet vad jag söker, dej, men ingen av dom är du! För omtänksamma, för glada, för smala, för korta, för små händer, för långt hår, för mkt skägg, allt är fel, ingen är som du! Du, du är mitt liv, du är mitt allt. Du har mitt hjärta och min hjärna utan att du ens vet om det. Jag tänker på dej precis hela tiden, omedvetet, jag kommer på mej själv med att sitta och drömma mej bort till min egen värld där du och jag är tillsammans. Jag väntar hela tiden på att vakna upp ur denna mardröm, väntar på att du ska komma tillbaka och säga att allt kommer bli som förut. Men dagarna går och du kommer aldrig, jag vaknar aldrig upp ur min mardröm. Jag fortsätter leva mitt meningslösa liv, vandrar runt som en zombie och låssas att allt är bra, låssas att jag är lycklig. Jag är en bra skådespelare men lyckas aldrig lura mej själv. Det spelar ingen roll vem som är ligger i min säng, jag är ensammare än någonsin. Jag kämpar dagar och nätter med att hålla mina tårar tillbaka, men det blir allt svårare. Tårarna började som en klump i halsen men nu käns det mer som att trårarna omvandlats till världens alla stenar och berg, det gör ont och är snart inte möjligt att hålla tillbaka. Ångesten river i mitt bröst, river för att ta sej ut och hela min kropp skakar av smärtan och ångesten. Tomheten sliter upp enorma hål i mej och jag känner mej mer som ett skal. I mitt skal sitter något som ska föreställa mej själv, skriker och skakar av tomhet, rädsla, smärta och ångest. Jag känner hur jag mer och mer tappar greppet om verkligheten och bärjar sakta men säkert ge upp.