theresfiftytwowaystomurderanyone

Kännslan av tomhet, ensamhet fyller mej till den grad att jag inte står ut, jag orkar inte och jag vill inte. Vad ska jag göra för att slippa detta. Hur ska jag kunna glömma och gå vidare? Jag kan ju inte tänka på något annat. Hur ska jag kunna släppa det? Hur gör man för att bli glad igen, för att slippa ångesten och bara få lite ro. Jag begär inte att få vara lycklig, absolut inte, jag vill bara ha det bra. Det känns som att jag trasar sönder från insidan, det gör ont att andas och sorg och tårar ligger och trycker från magen och hela vägen upp i huvudet. Jag blir galen, jag har så jävla mycket ilska inom mej, så jävla mycket tårar och hat. Hur ska jag få det att sluta? Vad ska jag göra för att det ska bli bättre? Jag har inte skadat mej själv på riktigt länge, men begäret finns där, hela kroppen krampar och skriker efter det, det känns som att blodet kokar i mej, det känns son att blodet försöker gnaga sej ut ur mej, det kliar i armarna, jag vill skära mej, djupt, riktigt djupt, luta mej bakåt, blunda och bara låta blodet flöda. Jag längtar efter dimma och lugnet. Jag är trött på demonerna, rösterna, skratten, skriken, avgrunden, ögonen, tänderna, jag vill bort, långt bort. Vart är mitt ljus? Vart är mitt hjärta? Lämnat mej sedan länge och här är jag, ensam kvar på botten i avgrunden, trappor gjorda av sand, vittrar sönder när jag rör vid dom. Demonerna skrattar av skadeglädje, ett elakt skratt. Det ekar i avgrunden, viskningar, skrik och skratt. Jag håller för öronen men hör det lika tydligt ändå. Mitt liv, mitt hjärta, mitt ljus men även mitt gift, min avgrund, min undergång och min död.